Nej, det är skönt att höra någon som är positiv när jag inte orkar vara det 🙂
Känslan är mer och mer att självförtroendet är så fullständigt nerkört i botten att man därför inte vågar göra någonting (passa/skjuta), och när man vågar så gör man det halvhjärtat för att man inte riktigt tror att det ska gå vilket skapar en självuppfyllande profetia. Jag tror att de flesta spelarna faktiskt försöker allt de kan, och att kalla spelare för hockeyhoror saknar i de allra flesta fall verklighetsförankring. Det som är oroväckande med det är att för att få självförtroendet tillbaka så måste man lyckas, och i dagsläget så förutsätter det att motståndarna viker ner sig. Men vem kommer vika ned sig när vi närmar oss slutspurten? Alla lag har någonting att slåss för.
Nu har vi några dagars vila, och här är chansen för Lückner att på allvar sätta prägel på laget. Det är antingen en heroisk insats av honom som krävs nu, eller att vi av någon anledning helt plötsligt får en och två och tre studsar med oss i en match. En målskytt av rang skulle kanske kunna få igång laget, men får han inte utdelning från start så är han snart nere i samma träsk som resten av laget.
För min del så tror jag överhuvudtaget inte på ingenmansland för LHC. Det finns som jag ser det bara två alternativ, nämligen att man antingen får igång laget och börjar vinna - vilket jag är övertygad om skulle leda till en snabb klättring till slutspelsplats i en groteskt jämn tabell - eller så lyckas man inte väcka laget och då kommer vi inte heller ta oss över kvalstrecket. Slutspel eller kval, himmel eller helvete. I år tror jag inte det finns några gråzoner.
