Måste säga, @Skäggets ,din senaste krönika kan vara en av de bättre så här långt! Du sätter verkligen huvudet på spiken och lyckas fånga en känsla som jag tror att många av oss går runt med.
Man går in i en ny säsong med hoppfullhet, precis som så många gånger tidigare. Men den här gången känns det annorlunda. Det finns något i luften, en känsla av att vi faktiskt är på väg åt rätt håll. Att det kanske, äntligen, börjar hända något på riktigt.
Och det är precis den känslan du lyckas sätta ord på. Riktigt bra skrivet!
Detta är ett par stycken som är otroligt bra:
”Nej. Jag har bara bestämt mig för att problemen kan vara möjligheter också.”
För det är faktiskt så jag väljer att se på det. Om målproduktionen varit för beroende av enskilda egoister finns det någonting att förbättra. Om spelet varit för försiktigt finns det någonting att utveckla. Om laget haft svårt att skapa tillräckligt med offensiv kraft finns det en tydlig arbetsuppgift som stavas blod, svett och tårar och en tro på att man vinner matcher i fem mot fem.
Det är inte samma sak som att tro att allt automatiskt blir bra.
Ante Karlsson är intressant i det sammanhanget. Sättet han pratar om spelare och deras roller får mig att tänka att det kanske finns en större tanke än att bara samla så mycket individuell kvalitet som möjligt. Vad kan den här spelaren bidra med? Hur passar han in? Vad behöver laget?
Jag vill se vilka spelare som kliver fram. Jag vill se om laget hittar sin identitet. Jag vill se om det där laget före jaget faktiskt går att upptäcka på isen. Och jag vill se om Saab Arena kan få tillbaka den där känslan som uppstår när en hel publik tror på samma sak samtidigt – ihop med Ante Karlsson.
